Inte klimathotet utan världens ledarskap är den egentliga ödesfrågan.

Publicerat: mars 13, 2010 | Sparat under: Aktuella frågor, Ledarskap

Att vara världsledande innebär att tillhöra det yttersta toppskiktet d.v.s. vara en av de absolut bästa i världen.

Att uppfattas som världsledande inom forskning är det finaste erkännande en forskare kan få. Han eller hon tillhör då den yttersta forskareliten som bedriver banbrytande forskning som på ett avgörande sätt vidgar och/eller fördjupar vårt kunnande.

Analogt har en världsledande ledare inom företag, samhällsorganisationer eller politiken skapat stora ekonomiska och/eller betydande samhälleliga värden. Ledaren har visat mod och förmåga att även i svåra och avgörande situationer kunna utöva framsynt och visionärt ledarskap och nå resultat som haft avgörande betydelse för att skapa uthålligt välstånd och ökad livskvalitet.

Världsledande personer presterar något som endast ett ytterst fåtal kan åstadkomma och är beundrade och högt aktade personer i samhället.

Om vi nu skulle titta på de egentliga och formella världsledande ledarna, de ledare som idag leder världen antingen som nationella politiska ledare eller ledare för organisationer med uppgift att lösa världens problem och kriser. Vad kan man säga om deras prestationer? Åstadkommer de vad vi förväntar oss av världsledande ledarskap? Är de på toppnivå? Nu kan någon naturligtvis hävda att det som världens ledare presterar är ledarskap på toppnivå då de ju är världens ledare på toppnivå. Men det löser inte våra problem. Problemet är ju att de inte klarade sin uppgift så som FN:s klimatmöte i Köpenhamn visade. Mötet blev som de själva bekräftade ett misslyckande. Som bekant finns det forskare som har avvikande uppfattningar om klimathotet vilket inte beaktades än mindre utvärderades. Att misslyckas efter all den omfattande förberedelse och planering som föregick mötet i en som de bedömde för världen avgörande ödesfråga som klimatfrågan uppfattas är både oroande och oacceptabelt. Och vad kan vi förvänta oss då de måste ta tag i de egentliga hoten som världen står inför nämligen överbefolkningen med bl a fattigdomen som följd?

Känner vi tillförsikt? Eller?

Om ledarskapet inte fungerar och inte klarar av sin uppgift måste det förändras. Om t ex VD:n i ett företag inte levererar byter styrelsen ut VD:n. Och om hela företagets framtida existens står på spel, för att göra en jämförelse med världens klimat- eller överbefolkningsfråga, och varken VD eller styrelse förmår göra något åt det måste både VD och styrelse ersättas.

Men innan man gör något måste man klara ut vad som brister och varför man inte klarar sin uppgift. Det är först då man vet vad som måste åtgärdas och hur det nya skall se ut.

Vid två världskriser har man nödgats förändra världens ledarskap. Efter första världskriget då Nationernas Förbund (NF) bildades och efter andra världskriget då man kunde konstatera att NF inte förmådde klara sin uppgift och förhindra utbrottet av andra världskriget vilket ledde till att Förenta Nationerna (FN) bildades. Är inte FN:s hantering av klimathotet, som egentligen är en än större ödesfråga för världen än de två världskrigen tecken på att världssamfundet inte klarar sin uppgift att leda världen?

Den första frågan blir naturligtvis om FN kan och skall vara världens ledarskapsorgan i framtiden? Det som klart kommit till uttryck i Köpenhamn är att ingen eller ev. ett ytterst litet fåtal av representanterna för de nationer som FN består av företräder världens intresse utan endast sitt land intresse. Man är där för att bevaka sitt land intresse och speciellt för de mindre länderna har FN kunnat erbjuda ett forum där man kan göra sin röst hörd ute i världen. För de största länderna som utgör de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet är det egna landets intresse t o m garanterat via vetorätt. En annan omständighet som kan visa sig vara en än större brist i framtiden är att FN som till sin struktur är en federation i princip inte har någon faktisk makt, utan bygger sin makt på att påverka genom lojalitet och värderingar. Makten delas mellan FN:s medlemmar och FN:s ledningsorganisation, staben med generarsekreteraren i spetsen. Detta innebär att ledda (medlemsländerna) och ledare (generalsekreteraren) påverkar varandra, då de ledda också är ledarens ledare. Att då som ledare för FN söka genomföra något som går stick i stäv mot någon medlems dvs. något lands intresse, som i sin tur utgör en del i ledningen för FN:s ledare kan inte vara lätt som klart kom till uttryck i Köpenhamn. ”Det är så världen ser ut” var ju Fredrik Reinfeldts kommentar till varför man inte nådde fram i Köpenhamn.

Om FN skall kunna axla världens ledarroll och kunna hantera världens framtida ödesfrågor är det uppbenbart att FN måste omorganiseras och även ges formella maktmedel. Om FN, även omorganiserad, inte kommer att klara av att hantera framtidshoten, hur skall då världens framtida ledning och ledningsorgan se ut?

Det är hög tid att vi tar tag i dessa frågor. Ju längre vi väntar desto svårare blir det att hantera framtidens hot, hot som vi själv skapar. Att kunna enas, utforma och etablera världens framtida ledarskap är den egentliga och allomgripande ödesuppgiften vi världsmedborgare står inför, en uppgift som vi själva bestämmer över hur den skall lösas. Om vi inte lyckas vet vi vad som väntar oss

Kommentera

Skriv en kommentar