Författare: Henrik Blomgren 

Min egen bild av Töives bok, inklusive mina reflektioner efter att med stor behållning ha läst den, är följande:

– Först något om formen i sig. Den är läsvärd, dessutom välskriven osv. Och. Den i sig är också lite ovanlig i den meningen att det (trots att man kan önska mer av det) sällan sker att personer med ledande befattningar i näringslivet beskriver sin egen bild av ledarskapet. Många av oss (t ex akademiker) tillskriver annars gärna ledarskapet ”massa ting”. Kort sagt: vi andra ser det gärna utifrån (vilket iofs är viktigt). Men här har Töive beskrivet en historia, ifrån sin horisont sett. Och det i sig menar jag både är ovanligt – och önskvärt.

Bara mer sånt i sig vill jag alltså ge en uppmaning om mera av.

– Samtidigt bör sägas att trots att Töive just ger en sådan beskrivning har han ju en osedvanligt intressant förmåga att se sig själv ”delvis utifrån”. Exemplevis reflekterar han i boken ganska öppet om sin egen roll i historien över tid.

För att ta en analogi: Björn Borg hade nog många goda tennisförmågor. Men han hade nog samtidigt lite svårt att beskriva dem själv och klä det han gjorde i ord. Bergelin som var hans tränare var nog inte alls lika bra tennisspelare själv, men troligen betydligt bättre på att klä sådant som Björn gjorde.

Och detta blev nog en väldigt god symbios över tid.

Många gånger behöver man hjälp att se sig själv utifrån – och då kan andra personer behövas.

Här tror jag vi har en ovanlig sak i det att Töive både verkar vara Björn och Bergelin, delvis i en och samma person.

Tack – bara för det. 😉

 Berättelsen i boken är sedan intressant i sig. Den illustrerar t ex att ”många av oss som ser på ledarskapet utifrån” lätt glömmer bort ledarens egen ”vardag”. Att tex jobba med så många olika styrelser som Töive gjort över tid, torde ha varit utmanande i sig. Man kan undra: hur mycket av detta såg den egna organisationen? Hur mycket av hans egen vånda att ”sitta emellan” går att beskriva och fånga i ord? Hur upplevde han den saken själv ”egentligen”?

Här blir jag nyfiken på en ny bok från hans sida.  😉

 Den senare delen av boken är sedan något som fått mig att tänka på Töive som person (jag känner honom en del, men inte så väldigt väl om jag skall vara ärlig). Han talar om ”att våga”. Tex att ”våga vara sig själv”.

Jag tror han har en mycket stor poäng där.

 Men det som fick mig att fundera var ”vad fick Töive att själv våga”. Kort sagt: vart fick han sin grundmurade tro på människans möjligheter ifrån egentligen. Den är ju faktiskt inte, framför allt om man tittar omkring sig på olika organisationer, alldeles självklar (även om det kan låta så).

Han måste ha fått dem mycket tidigt i livet är min gissning (mången gång tror jag att mycket ”djupa ting”) sätter sig i oss alla just tidigt i livet. Kort sagt: det är då vi blir grundtrygga, eller tex inte. Osv.

 Av detta skäl tog jag mig också, efter att ha läst boken, ”friheten och nyfikenheten” att bjuda Töive på lunch för någon månad sedan. I grunden var jag alltså intresserad av att försöka spåra fragment i hans egen historia som kan ha bidragit till hans grundsyn. Men det fanns mera. Jag ville kort sagt: höra hans egna bilder av även sådant.

 Vi kom att tala om allt möjligt. Och inte minst om hans bakgrund i från sitt gamla hemland Estland. Redan där någonstans, tyckte jag mig kunna se fragment i sådant som byggt hans grundperson. Han föräldrar, släkt, sin egen utbildning osv.

 Det jag därmed kommit att tänka på allt mer sedan dess (och som jag verkligen måste tacka för) är detta med att om vi nu antar att ”förmågan att våga” är central i ledarskapet, och om vi därefter antar att ”denna förmåga är kopplat till grundtrygghet”, och om vi därefter antar att den grundtryggheten ”i alla fall delvis formas tidigt i livet” – ja då torde väl en slutsats kunna vara att ”ledarskapsträning sker redan i väldigt unga år”.

 Kort sagt: för det framtida ledarskapet spelar sådant som ”föräldrarskap, bra grundskola, tidiga kritiska upplevelser i livet osv osv” en i många stycken större roll för utvecklingen av ledarskap än vi kanske tänker på ibland.

 Det är ju så lätt att snubbla på tanken: som ny chef bör man gå ”kurs”. Och sedan skall ledarskapet ”var utvecklat”.

Eller?

 Måhända finns det goda skäl för sånt (vilket jag nog för egen räkning också menar att det gör).

Men: glöm inte det ”andra”.

 Töive: tack. Boken är bättre än jag tror att du tror själv. 😉

 Henrik Blomgren

Institutionen för Industriell Ekonomi och Organisation, KTH

E-post: henrik.blomgren@indek.kth.se

Kommentera